Tills Ditt Hjärta Slutar att Slå

Prolog

30 oktober 2012, klockan 16:12
Jag hade avslutat ett hårt cirkelträningspass på gymmet då jag klev in i omklädningsrummet och hann precis höra slutet av ringsignalen från min telefon som låg inlåst i klädskåpet. "0920-XXXXX Missat samtal" kunde jag läsa på displayen när jag väl hade krånglat ut mobilen ur jackfickan. Då det var ett okänt Luleå-nummer blev jag lite orolig och tänkte stilla för mig själv "Hoppas det inte har hänt något med morsan eller någon annan släkting hemma i Norrbotten".

Utan att tveka ringde jag direkt upp numret och till min förvåning svarade en Mikael Leijon från Kuriren.nu - "Hej Ove, vi tänkte höra om du, egenskap av President i Pumlans Vänner, skulle vilja vara veckans bloggare under veckan som avslutas med första advent?"

"Ehhh...." jag blev först lite ställd och replikerade med "Du vet väl att jag i december 2006 var veckans bloggare, vill ni verkligen ha mig igen?"

- "Joo visst vet vi det men då vi letar efter någon som kan köra ett jultema under veckan som leder fram till första advent på vår blogg vore det jättekul om du kunde skriva igen med tanke på din förening Pumlans Vänner"

Jag kände mig otroligt glad och smickrad av denna ära, att vara veckan bloggare igen, men förklarade samtidigt att det hunnit rinna en hel del blod, svett och framförallt tårar sedan jag sist skrev 2006.

Jag förklarade snabbt vad som hänt sedan sex år tillbaka och att om jag skall skriva något vill jag berätta min historia som förmodligen inte kommer att bringa våra läsare i någon form julstämning men handlar dock om vissa saker jag förknippar med jul: Omtanke om andra människor och det som jag kanske mest förknippade julen med när jag var barn, julklappar. Och i detta fall - den absolut största gåvan man kan både ge och ta emot.

Det är kanske på sin plats att jag nu, såhär 376 ord senare, passar på att presentera mig: – Hej allihopa, mitt namn är Ove Friman, Lulebo av födsel och ohejdad vana. Jag är 47 år gammal (eller drygt 3 1/2 beroende på hur man räknar) och sedan mitten av 80-talet bosatt i Stockholm. När jag flyttade ned sa jag "Maximalt fem år sedan skall jag hittat en rik brud från Lidingö och flytta hem", dock blev det ju inte som planerat,

Vet inte om det berodde på att jag fortfarande letar efter henne eller på grund av jobb, vänner och några få med dock flickvänner (och nej inga av dessa var från Lidingö).

Jag har fått äran att vara Er "Veckans bloggare" här på Kuriren.nu på grund av mina "meriter" som grundare och President av den fantastiska folkrörelse som kallas "Pumlans Vänner".

Då denna illustra förening har sin hemsida på http://www.pumlan.se/ tänkte jag inte här fördjupa mig mer i detta men rekommenderar dig starkt att besöka hemsidan.

 

Spänn fast säkerhetsbältet och låt mig ta med dig på den resa som från grunden förändrade mitt sätt att leva och se på livet.

"Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta Veronica eller för att vara tekniskt korrekt, ditt hjärta kommer alltid att finnas i mig."

Dygnet då mitt liv, som jag då levde, fick ett abrupt slut
24 Januari 2008, klockan 02:36
Jag vaknade upp efter att bara sovit några få timmar av att jag var väldigt illamående och kände mig allmänt konstig i kroppen, rusade till toaletten för att kräkas och kom där, ståendes på knä, att hulka krampaktigt i flera minuter.

Till sist upphörde kräkreflexerna och jag tog mig sakta tillbaka till sovrummet och kröp ned i sängen. Illamåendet fanns fortfarande kvar och den märkliga känsla som jag hade i kroppen var lika obeskrivlig som tydlig.

Jag kan än idag inte beskriva denna osannolikt bisarra känsla, trots att jag numera vet att jag då i denna stund, var på väg att dö av en massiv hjärtinfarkt.

24 Januari 2008, klockan 08:03
- "Hej Pia", jag ringde min chef, "Jag kan inte komma till jobbet idag då måste fått någon form av maginfluensa och mår väldigt illa". -"Oj det lät ju inte bra, stanna hemma du och krya på dig". Illamående hade vid det här laget lagt sig men den starka känslan i kroppen fanns fortfarande kvar och även fast jag sakta började inse att detta var inte någon "enkel" maginfluensa vägrade jag mental att släppa den tanken då det annars kunde ju innebära att detta var något annat och rent utav något värre.

24 Januari 2008, klockan 11:42
- "Du är så lik pappa, du kommer få en hjärtinfarkt innan du är femtio, om du inte slutar röka", morsans ord malde någonstans där i bakhuvudet. Trots att jag inte kände dom klassiska symptomen man sett på TV och hört berättas av andra: Stark smärta som stålar ut i vänster arm och tryck över bröstet, började jag sakta inbilla mig att det var nog en släng av en infarkt då, när jag faktiskt kände efter, hade en viss smärtförnimmelse ut i vänsterarm och lite ont i trakten kring nedre delen av bröstkorgen,

Jag ringde sjukvårdsupplysningen och beskrev mina symptom. - "Tja, med tanke på din ålder, 42 år, och dina symptom är det nog bäst att du uppsöker ett sjukhus, bara för att vara på den säkra sidan" fick jag som rekommendation.

24 Januari 2008, klockan 12:06
Jag tände en cigarett och tänkte "Denna cigg kommer med största sannolikhet bli min sista", innan jag ringde efter en taxi som därefter dök upp efter cirka 10 minuter.

24 Januari 2008, klockan 12:28
Jag klev i på akutmottagningen på Sankt Görans sjukhus och eftersom det inte fanns någon före mig i kön fick jag komma direkt till receptionen där jag beskrev mina problem. Jag blev ombedd att sätta mig ned för att vänta på att någon skulle komma och ta hand om mig.

Det dröjde inte mer än ett par minuter innan en sjuksyster kom och hämtade mig, förde in mig i ett rum och kopplade upp en EKG-maskin där hon sedan skrev ut mitt nyss uppmätta elektrokardiogram på papper.

24 Januari 2008, klockan 12:34
All det som hände därefter har jag väldigt oklara minnen av, mest beroende på att jag blev så chockad av all uppståndelse mitt EKG verkade orsaka.

Från ingenstans dök det upp horder av sjukvårdspersonal som kastade i mig massa tabletter, mätte mitt blodtryck och gud vet vad. Några minuter senare sprang personalen med mig, liggandes i sängen, till en hiss där de via någon form specialnyckel fick exklusiv tillgång till densamma och körde upp mig till hjärtintensivavdelningens operationsrum.

24 Januari 2008, klockan 12:37
Väl inne i operationsrummet stod ett nytt team beredda på att ta över. Det startade omedelbart att, via ljumsken, om jag förstod det rätt, leta sig upp till mitt hjärtas förstoppade kranskärl. Där inne gjordes en så kallad ballongsprängning vilket innebär att en liten ballong förs in genom en plastslang till förträngningen och som vidgades under högt tryck. Trycket motsvarar runt 20 atmosfärer (i ett bildäck råder cirka 2,5 atomsfärer). Ett stålnät (stent) sattes fast så att blodet kunde åter komma fram.

24 Januari 2008, klockan 13:15
Fortfarande lika chockad låg jag nu på ett rum med EKG inkopplat och en blodtrycksmanschett som automatiskt tog mitt blodtryck var femtonde minut.

- "Det var en jäkla smäll du åkte på där" fick jag höra av samma syster som tidigare nere på akuten hade tagit mitt första EKG. Det var nog ingen som nämnde att jag hade fått en kraftig hjärtinfarkt och ännu mindre att den hade orsakat svår hjärtsvikt.

Jag tror att dom medvetet undvek det ämnet första dygnen, vilket jag är tacksam för, då jag knappast behövde få höra, att på grund av den långa tiden av syrebrist i mitt hjärta, hade drygt två tredjedelar av hjärtat oåterkalleligt dött.

Dagen då mitt hjärta stannade
Vi snabbspolar fram till den första augusti 2008.

För att snabbsummera så blev jag kvar på intensivvårdsavdelningen i cirka 2 veckor innan jag skrevs ut och fick sakta men säkert försöka lära mig att leva med svår hjärtsvikt.

Tok-envis som jag är försökte jag under en period att jobba heltid vilket föll på sin egen orimlighet, om jag än inte har ett fysiskt krävande arbete så var det mig oöverstiglig.

För att få lite mer bakgrund till vad som hände den 1/8 och beskriva skälet till varför jag överhuvudtaget kan skriva dessa rader idag måste vi spola tillbaka bandet till dagen före nationaldagen 2008.

Torsdagen den 5:e juni 2008, klockan 13:00
Jag var på ett av mina otaligt många läkarbesök där min dåvarande kardiolog P-O Bengtsson föreslog att det var nog dags att sätta in en väldig avancerad pacemaker eller för att vara tekniskt korrekt, en CRT-D, då mitt trasiga hjärtas båda hjärthalvor inte slog i takt.

CRT betyder Cardiac Resynchronization Therapy och kallas på "svenska" ibland för biventrikulär pacing. Tillägget D innebär att den även innehöll en ICD vilket i sin tur står för "Implantable Cardioverter Defibrillator".

En ICD är precis vad det låter som, en i kroppen inopererad defibrillator (hjärtstartare) som vid ett senare tillfälle skulle rädda mitt liv och därefter hålla mig i ständig skräck under de nästkommande tio månaderna

Att operera in en pacemaker/CRT-D eller vad man nu vill kalla den är tydligen en enkel procedur och eftersom den tilltänkta kirurgen skulle från slutet av juni och nio veckor framåt ha semester lyckades de klämma in min operation den 19 Juni stället för i slutet av augusti då han skulle komma tillbaka från ledigheten.

Konstigt nog reagerade jag väldigt häftigt på detta och blev väldigt ledsen när jag fick beskedet, - "Det är ju bara sjuka människor som har pacemaker", även om jag visste att jag var hjärtsjuk var denna pryl ett konkret, fysiskt bevis på detta. Det var väl där och då som polletten till slut trillade ned på riktigt.

Nu åter till fredagen den första augusti
Solen strålade och det var cirka 25 grader varmt på min sista semesterdag efter sex veckor av ledighet. Jag hade som rutin att försöka ge mig ut på kortare promenader ett par gånger i veckan, även om det var jobbigt så kände jag (och peppades av mina närmaste vänner) att det var viktigt att försöka hålla mig så pass fysiskt aktiv som jag mäktade med.

Jag tog bilen till Lillsjön som ligger ungefär en kilometers färdväg från mitt hem och gav mig där ut på min vanliga promenad runt sjön. Sträckan är cirka en och en halv kilometer och jag tog det lika lugnt som jag brukade göra. Efter nästan ett varv märkte jag av att jag spände mig ovanligt mycket vilket också var min sista tanke, "Jag måste slappna av", innan allt blev svart.

1 augusti 2008, klockan 13:04
Efter en evighet eller om det bara var någon sekund kom jag till medvetande igen och upptäckte till min stora förvåning att jag låg huvudstupa på grusvägen som jag nyss hade gått på. Trots min rädsla och förvirring insåg jag ganska snart att detta var nog inte ett normalbeteende från min sida och lyckades därefter resa mig upp till sittande ställning, fumla fram min telefon och ringa 112.

Detta var första och förhoppningsvis sista gången som jag ringt till SOS Alarm, och jag förklarade min sjukdomsbild och vad jag nyss råkat ut för. - "Okey, ta det lugnt, vi skickar en ambulans".

Ambulansen dröjde kanske en timme innan den dök upp, och så här i efterhand kan jag hålla med om att det var nog en korrekt bedömning att inte skicka en omedelbart då jag verkade högst levande under mitt samtal med 112.

De tog mig snabbt till Sankt Görans sjukhus akutmottagning där jag fick frågor som jag inte riktigt förstod, - "Har du ont i käkmusklerna, kände du något särskilt innan du tappade medvetandet?" Jag svarade nekande på alla frågor eftersom det sista jag mindes var bara att ljuset släcktes och allt blev svart.

Jag blev inlagd på hjärtavdelningen och där övervakad med trådlös EKG som gjorde att jag mer eller mindre fritt kunde röra mig på avdelningen under hela helgen i väntan på att erforderliga doktorer skulle återkomma följande måndag.

En pacemaker / CRT-D är en makalös manick som hela tiden övervakar och loggar ett hjärtas aktivitet. En slags superdator i miniformat om än i mitt fall 10 cm hög, 7 cm bred och 2,5 cm tjock som satt inopererad under skinnet, ungefär tolv centimeter ovanför min vänstra bröstvårta.

- "Så du kände ingenting i fredags vid ett snåret?", frågade den läkare som läste ut loggen från min CRT-D och fortsatte "Jag kan nämligen utläsa att 13:04 så skenade ditt hjärta iväg till en puls på 280 slag i minuten och när väl din CRT upptäckte detta startade den en elektrisk uppladdning för att få upp en så pass hög spänning som behövdes för att ge ditt hjärta en elektrisk chock".

- "Den slog omedelbart slog ut det elektriska kaos som förelåg i ditt hjärtas kammarmuskulatur vilket gjorde det oförmöget att pumpa blod och utföra sin livsviktiga uppgift".

- "Man kan säga att den elektriska chocken "nollställde" hjärtat från dess kaotiska aktivitet. Efter chocken återkom sinusrytmen och din puls normaliserades".

Det var först senare på kvällen, sittandes hemma i min soffa, som jag sakta började förstå vad doktor hade sagt och vad som egentligen hände tre dagar tidigare.

Den första augusti fick jag kraftigt hjärtflimmer vilken i princip innebar att mitt hjärta stod stilla och vibrerade. Jag var sannolikt på väg att dö men lyckligtvis upptäcktes detta av min "pacemaker" som sköt en elchock på cirka 750 volt rakt in i hjärtat som tursamt nog startade om.

Vid det här laget grät jag hejdlöst och skakade våldsamt av det psykiska chocktillstånd som jag nu befann mig i. - "Varför hände detta", "Kan det hända igen", "Finns det något jag kan göra för att minska risken att det händer igen'.

Så här mitt i natten började denna typ av frågor dyka upp i mitt huvud till skillnad från några timmar tidigare då jag var kvar sjukhuset och hade mer praktiska och rationella frågor i stil med, "Jag antar att jag inte bör köra bil i fortsättningen - kan man få färdtjänst?", "Hur skall jag få hem min bil som fortfarande står nere vid Lillsjön?"

En vecka senare var jag tillbaka på sjukhuset för att träffa min läkare, denna gång beväpnad med ett papper fullt med frågor som jag hade samlat på mig sedan jag kom hem.

Då jag inte är någon expert på svår hjärtsvikt och jag kommer inte exakt ihåg min doktors svar på varför jag fick hjärtstillestånd är detta min högst lekmannamässiga förklaring på detta fenomen.

Kroppen försöker i det längsta anpassa sig för att kompensera för hjärtsvagheten. I mitt fall började mitt hjärta växa i storlek vilket i sin tur fick hjärtats nervbanor att tänjas ut. Då dessa nervbanor tänjs kan detta göra att oönskade nervimpulser skapas som sedan leder till att hjärtat börjat självsvänga.

På frågan om det kan hända igen var svaret lätt att förstå - "Ja, det är inte helt ovanligt då det ingår i sjukdomsbilden hos dem med hjärtsvikt" och min följdfråga likaså - "Nej du kan inte göra något för att det inte skall hända igen, det kan ske när du är ute och promenerar, ser på TV, sover och så vidare, det kan hända när som helst".

- "Men du kan vara lugn", fortsatte han, "om det händer igen skall du veta att din ICD kommer att ta hand om det på samma sätt som tidigare. Vi har dessutom ställt ned tiden för när elchocken skall komma så att du, nästa gång det händer, skall vara vid medvetande när den väl skjuter".

Jag vet inte hur du skulle reagera på ett sådant besked men då jag var en man som oroade sig allt för mycket på alltför onödiga saker gjorde det mig livrädd, inte för hjärtstilleståndet (det hade jag redan provat på och då blev ju allt bara svart) men väl för elchocken som skulle komma efteråt.

Tänkt dig själv: - "Vi kopplar nu in ett par sladdar in i Ditt hjärta från det här vägguttaget men istället för 220 volt kör vi med 750. Vi kommer kanske, men bara kanske och när du minst anar det, slå på spänningen och ge dig en gigantisk elchock som kommer att kännas som ett par tre hästar sparkar dig rakt i bröstkorgen. Och vi kan glädja dig med att denna livräddare kommer att vara inkopplad i resten av ditt liv. Ha en bra dag och ett underbart liv".

Jo tjena! Jag skred väldigt sakta och nästan på tå, fram genom återstoden av det liv som jag då levde.

Dagen då jag fick komma upp på väntelistan för hjärtbyte
Mina datumangivelser kommer hädanefter att bli lite mer luddiga då vi Sverige inte tillåts att veta vem som är donator respektive organmottagare och med tanke på hur relativt enkelt det är idag att via Internet söka efter information har jag avråtts vara specifik med avseende transplantationsdatum.

Då borde stå klart för de flesta att jag har skrivit allt detta på förhand och min gode vän Joel, som för övrigt dyker upp senare i min berättelse, tyckte att när han läste igenom hela bloggen, förra veckan, att jag hade hoppat över hela beskrivningen hur vansinnigt sjuk och svag jag var under hela den här tidsperioden.

Men låt oss sammanfatta, sjukvården överväger inte en hjärttransplantation om man inte är väldigt, väldigt, väldigt illa däran. Jag citerar en av mina överläkare Mikael – ”Det är ungefär som om du skulle ha fått svår obotlig cancer – du kommer inte överleva detta, men till skillnad från cancerpatienten har vi en chans att rädda dig om du kan få ett nytt hjärta”. Micke om du till äventyrs läser detta ber jag om ursäkt om jag inte har citerat dig ordagrant.

Någon gång i början av 2009 hade mina läkare kommit slutsatsen att vi hade kommit till vägens ände och det enda alternativet som återstod var att jag fick genomgå en hjärttransplantation. Även om jag blev förkrossad när fick beskedet var det väldigt befriande att få höra detta. Ett slags ljus i den till synes ändlösa tunneln.

Om än ljuset skulle visa sig vara ett mötande tåg var det ändå bättre än det helvete som jag då levde.

Det krävs givetvis en hel del utredningar för att klarlägga om man är tillräckligt sjuk men samtidigt tillräckligt frisk för att kunna genomgå en hjärttransplantation och allt detta utfördes under den tidiga vårkanten 2009 på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, strax söder om Stockholm.

Till sist så kom äntligen den dag som jag med skräckblandad förtjusning sett fram emot. Dagen då jag officiellt skulle sättas upp på väntelistan för hjärttransplantation.

Väl inne på sjukhuset mötte överläkare Mikael och sjuksyster Helena upp mig på hjärtavdelningen. Dessa fantastiska människor, vilket även inkluderar alla andra på avdelningen, hade jag lärt känna under de utredningar som lett fram till denna stund.

Konstigt nog har jag bara vaga minnen av detta livsavgörande möte förutom att jag utrustades med en personsökare och att jag fick information om att inte resa någonstans längre bort än två timmars resavstånd från sjukhuset i händelse av en transplantation. Hjärtat är det organ som kan vara kortast tid utanför en kropp och om jag kommer ihåg det rätt rör det sig om maximalt fyra timmar.

Väntetiden för ett nytt hjärta som passade mig kunde vara uppåt ett år eller mer så jag fick uppmaningen att försöka hålla nere mina förväntningar och försöka inte hetsa upp mig varje gång det ringde i telefonen.

Jag hade sedan tidigare fått en bok som heter "Att byta hjärta" skriven av överläkare Björn Kornhall, vilket innebar att mycket av den information som delgavs under mötet hade jag redan läst, men inte på långa vägar förstått eller mäktat med att ta in förrän långt efter min transplantation.

Jag kommer också ihåg att jag fick träffa en av de organkoordinatorer, Öystein, som arbetar med att samordna allt kring en organdonation samt en av det två kirurger, Karl-Henrik, som skulle genomföra transplantationen när det väl det blev av.

Det sista jag minns av mötet var att Öystein avslutade med att säga någonting stil med - "Har jag tur så kommer det bli jag som får ringa dig en dag".

Personsökaren, tarvar sin särskilda plats i denna berättelse. Det var väldigt viktigt att jag alltid bar med den, som ett sista nödsambandsmedel som skulle användas om det inte gick att nå mig på min fasta eller mobila telefon. Denna urålderliga pryl bar jag därefter alltid med mig, likt ett skavsårsplåster, "ända in i kaklet".

Dagen då min donator dog
Tre veckor senare, en varm vårdag 2009
Någonstans på Karolinska sjukhuset i Solna utspelades den ultimata tragedin för en familj och hennes vänner då deras mamma/dotter/fru/flickvän/bästa vän/arbetskamrat dog i alldeles för unga år, drygt 30 år gammal.

Då hon, förutom min mor och far, är en av de viktigaste personerna i mitt liv ville jag redan på ett tidigt stadium ge henne ett namn då det kändes fruktansvärt opersonligt och kallt att bara referera till henne som "donatorn" i mina tankar och existentiella funderingar. Hos mig fick hon namnet "Veronica" även fast jag inte har en aning om hennes riktiga namn. Och ja, jag fick reda på kön och ungefärlig ålder när jag frågade några dagar efter transplantationen.

Rent statistiskt sett så dog "Veronica" av en massiv hjärnblödning med total hjärninfarkt (hjärndöd) som följd, då detta är den vanligaste dödsorsaken som sedan leder till organdonation. Själv trodde jag tidigare att trafikolyckor och liknade var vanliga orsaker, men lyckligtvis blir vården bättre och bättre på att ta hand om dessa typer av olyckor.

"Veronica" hade, med största sannolikhet, tidigare i sitt liv gjort sitt val att donera sina organ i händelse av att det otänkbara skulle hända. Det är, vad jag inbillar mig och förstår, inte helt enkelt eller kanske i vissa fall inte ens lämpligt för sjukhuspersonalen att ta upp frågan om möjlig organdonation med de anhöriga i denna stund av avgrundsdjup sorg och förtvivlan.

Jag inbillar mig också att smärtan och sorgen efter "Veronicas" död aldrig kommer att upphöra för hennes närmaste men hoppas att de kan finna någon slags tröst i tanken att hon, i någon mån och mening, lever vidare i bland annat mig.

Kvällen då jag fick det där telefonsamtalet
Samma varma vårdag, klockan 23:04
Jag satt i soffan med ett glas vin i handen samtidigt som jag satt och pratade, via Internet, med min äldre bror Jan och en av våra gemensamma vänner, Kent. Min personsökare låg där, precis som alla andra dagar det senaste tre veckorna, vid min vänstra sida i soffan.

Kalla kårar gick genom min kropp när jag såg att det var någon med ett dolt telefonnummer som ringde mig. - "Det kan ju knappast vara någon från jobbet som ringer mig vid den här tiden, inte någon telefonförsäljare heller och då återstår ju nästan bara ett bara ett alternativ..." resonerade jag med mig själv innan jag tryckte på "svara-knappen" och med darr på rösten viskade fram - "Friman".

Det räckte med att höra - "Hej det är Öystein" för att förstå vad som var på väg att hända, - "Vi har ett nytt hjärta till dig Ove och vi vill att du kommer in till sjukhuset nu på en gång. Vi avser att påbörja operationen vid 03:00".

Efter samtalet började de, psykiskt, mest kaotiska timmar som jag någonsin upplevt i mitt liv.

Samtidigt som jag irrade planlöst omkring, storgråtande och gapskrattande, i min lägenhet började jag sakta ta på mig kläder, samla ihop saker som jag trodde mig kunna behöva och slutligen starta att ringa runt till släkt och vänner för att berätta att nu var det dags samt passa på att ta farväl ifall jag skulle möta det där tåget.

Samma varma vårdag, klockan 23:45
Jag ringde på portelefonen till thoraxkliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Solna, efter två signaler svarade dom och strax därefter kom en sjuksyster och hjälpte mig in i byggnaden.

Jag hade två veckor tidigare varit där på besök för att jag skulle få chans att bekanta mig med lokalerna och operationssalen och nu var jag här igen - fast denna gång på riktigt.

En hjärttransplantation är förstås inget som kan planeras in i förväg men det hade förberett så gott det kunde. Det var fullbelagt på avdelningen med avseende på enkelrum och istället hade de inrett en av läkarmottagningarna med säng och all annan nödvändig utrustning.

En av de första sakerna jag blev ombedd att göra var att duscha och desinficera mig själv inför operationen och det var där, när jag väl skulle börja klä av mig, som jag upptäckte att jag krampaktigt höll min personsökare i vänster hand.

Vet inte riktigt hur jag resonerade när jag packade mina saker en timme tidigare. Men att ta med den till min kommande transplantation utifall de skulle söka mig för att tala om att jag skulle få ett nytt hjärta känns såhär i efterhand något irrationellt.

En varm vårnatt, lördag, klockan 01:24
Vid den här tiden kom en av mina bästa vänner upp på avdelningen, Joel, som yrvaken och lätt berusad knappt hade fattat något av mitt osammanhängande babblande över telefonen två timmar tidigare. Christina, hans fru, lyckades så småningom sätta honom i en taxi för att ta honom fem mil söderut till sjukhuset.

Jag hade då pratat med en, för tusen år sedan, före detta sambo Helena (som för övrigt är tvångsansluten som medlem nummer ett i Pumlans Vänner) över telefon i säkert mer än en halvtimme. Att ha någon, fysiskt, vid min sida tiden inför den stundande operationen var fantastiskt lugnande, vi snackade om allt och ingenting under dessa återstående timmar.

Samtidigt som tiden gick fick jag ständigt uppdaterad information om vad som hände, jag fick reda på att min operation skulle skjutas fram till morgonen då några tester drog ut på tiden.

Strax efter tre på morgonen dök en av mina kirurger, Karl-Henrik, upp i mitt rum som kollade hur jag mådde och samtidigt programmerade bort defibrillatorn i min pacemaker då han inte var särskilt pigg på att få 750 volt i sig när de senare skulle stå där och operera.

Jag kommer inte ihåg så mycket annat av vårt möte förutom mina avskedsord -"Och nu gör du ditt absolut bästa jobb, någonsin".

Förmiddagen då mitt hjärta slog sitt sista slag
En varm vårförmiddag, lördag, klockan 09:28
Till sist var det dags att rulla in mig in i operationssalen och jag tog farväl av Joel med orden - "Tja, vi syns sen".

Inne i salen möttes jag av sjukhuspersonalen, alla sådär grönklädda som man tidigare sett på TV och här rådde en skön och lättsam stämning trots det stundade allvaret. Vi pratade Lule-hockey samtidigt som jag blev desinficerad för tredje gången. Jag var vid det här laget helt lugn och samlad, mycket tack vare personalens skickliga uppträdande.

Det fanns dock fortfarande ett litet orosmoment som snurrade runt i mitt huvud. - "Hoppas, hoppas, hoppas att okulärbesiktningen av min donators hjärta är okey".

Det kan tas alla prov i världen för att kontrollera blodgrupp, tidigare sjukdomar och massa annat men det måste alltid, till sist, göras en visuell kontroll av att donatorns hjärta ser helt normalt ut och inte har några defekter innan man definitivt kan bestämma sig för att genomföra den tänkta transplantationen.

Samma varma vårförmiddag, klockan 10:12
Telefonen ringde inne i operationssalen och någon utanför mitt synfält svarade, - "Perfekt att det ser okey ut, då kör vi igång", dessa var de sista ord som jag minns innan jag sövdes ned och försvann bort. Någon tid därefter slog mitt trasiga hjärta, som tjänat mig så gott som det nu kunde under mina 43 år, sitt sista slag.

Jag var därefter, både tekniskt och praktiskt sett, hjärtlös för en kortare stund under den sju timmar långa operationen.

Uppvaknandet eller Första dagen i mitt nya liv
Nästföljande vårdag, klockslag okänt och vansinnigt morfinpåverkad

Att påstå att jag har några tydliga minnesbilder från när jag väcktes upp vore lögn och förbannad dikt, men jag tror mig komma ihåg att bland det första som jag upplevde var att jag var varm och hade riktig blodcirkulation för första gången på arton månader.

Bilden ovan togs av Joel och hans familj som fick möjlighet att besöka mig redan samma eftermiddag som jag väcktes upp. Min mamma kom ned till Stockholm några dagar senare till skillnad från mina två bröder som tydligen fann viktigare saker att prioritera hemma i Luleå och därför aldrig dök upp.

- ”Vad coolt det ser ut med alla apparater, det ser ju ut som i ett flygplan!”, utbrast Joel & Christinas yngsta son, Ludvig, när de kom in i det kokheta rummet.

Denna första dag i mitt nya liv var en av de varmaste och sista vårdagarna 2009, det gigantiska rum jag befann mig i var mer eller mindre helt tillslutet för att inte släppa in några onödiga smittorisker och därinne var det cirka 28 grader varmt. Jag inbillar mig att jag kommer ihåg att de berättade för mig att det inte fick finnas luftkonditionering i rummet på grund av nyss nämnda risker.

Mackapärerna till höger på bilden är medicindoseringsmaskiner som såg till att jag hade en ständig ström av livsnödvändiga mediciner där nog morfinet låg högst uppe på topplistan.

Enligt uppgift låg jag där och småfnittrade, pratade fort och nästan omöjlig att förstå då jag sluddrade våldsamt. Hade det inte varit för att jag hade fruktansvärt ont i bröstkorgen och satt fast i en sådär tusen sladdar hade jag nog vid det laget varit uppe och dansat omkring också.

Hjälp jag ser spöken eller Har jag blivit besatt av min donator?
En medicin som gav lustiga effekter är kortison som i väldigt höga doser kan få en att känna sig väldigt uppjagad, har ingen egen erfarenhet av uppåtjack men jag kan tro att det ger ungefär samma känsla. En annan effekt är att kortisonet kan ge hallucinationer vilket givetvis hände mig första natten då jag, i skräck, låg där och såg halvt genomskinliga ansikten sväva emot mig genom det stora rummet så fort jag slöt ögonen.

Jag tordes inte nämna detta för den syster som satt där på ständig vakt då jag inte var särskilt komfortabel med att ta upp frågan - "Ursäkta syster, är det normalt att man kan bli galen efter en hjärttransplantation?".

Där ett tag under natten funderade jag om jag på något mystiskt sätt hade blivit besatt av min donator och hade fått mer från henne än hjärtat. Hade jag bara kommit ihåg vad jag informerats om, tre veckor tidigare, och dessutom kommit ihåg att jag läst om denna bieffekt en sådär tio gånger i boken "Att byta hjärta" skulle det ha besparat mig en mycket märklig och skräckfylld natt.

Att laga sin pacemaker eller Släng dig i väggen MacGyver
Jag har in i det sista varit tveksam att ta upp detta ämne då jag kanske gör detta för att framhäva det som senare skulle beskrivas i rapporten som "patientens handlingskraft”. Detta görs då på bekostnad av att jag kanske inte ger en alltför positiv bild av transplantationsavdelningen. I dag ser jag det mest som en annorlunda och minnesvärd historia som måste berättas.

Jag är även helt säker på att detta aldrig senare skulle upprepas. Ingen av inblandad sjukhuspersonal skall heller klandras då nedanstående episod berodde på ett systemfel i rutinerna mellan Karolinska sjukhuset i Solna och Huddinge.

Ytterligare lite bakgrundsinformation innan jag kommer in på denna något annorlunda episod under min sjukhusvistelse. Efter tre dygn i Solna var jag i så pass bra kondition att jag transporterades till transplantationsavdelningen (avdelning K87-89) i Huddinge som när jag kom dit var en nyligen invigd avdelning med toppmoderna lokaler, avdelningen har 24 enkelrum och eftervårdar i huvudsak njur- och levertransplanterade patienter.

Efter att nu byggt upp förväntningarna till orimliga proportioner så kör vi:

Transplantationsavdelningen (avdelning K87-89), första natten på Huddinge sjukhus, klockan 02:47
- "PIP, PIP", jag vaknade av ljudet av ett hysteriskt pipande som kom från någonstans i rummet. Efter en stunds letande lyckades jag lokalisera att ljudet kom från min externa pacemaker.

En extern pacemaker är precis vad det låter som, en yttre pacemaker som med hjälp av fyra kablar går in via en liten öppning i bröstkorgen till det nya hjärtat i syfte att "lära" det att slå på egen hand.

Om du tittar noggrant på bilden ovan kan du se den i fotots vänstra ytterkant och ser ut som en ganska stor metallåda med en display på.

- "PIP, PIP", jag tryckte på knappen för att påkalla sjukvårdspersonalens uppmärksamhet. En undersköterska dök strax därefter upp och jag berättade att min pacemaker larmade, vilket hon givetvis själv kunde höra.

- "Oj, vänta så jag hämtar sjuksköterskan", jag jobbar själv inom Försvarsmakten och denna organisation verkade vara klart mer hierarkisk än vår. Två minuter senare dök sjuksystern upp, - "Det var konstigt det här, jag tror att vi skall byta batteriet på denna pacemaker..." - "PIIIP, PIIIP".

Sagt och gjort, de var snart tillbaka med ett nytt batteri vilket inte verkade göra någon större skillnad. - "Jag ser till att någon från hjärtavdelningen får komma hit för att titta på pacemakern", svarade sjuksköterskan lätt nervöst innan stackaren lämnade mitt rum.

En evighet senare, vilket troligtvis varade i tre minuter, dök en sjuksyster från hjärtintensiven upp. - "Hej Ove, låt mig titta...", - "PIIIP, PIIIP", - "Oj vilken fin och modern pacemaker du fått, den har vi aldrig tidigare sett här i Huddinge, jag tror nog att jag får gå och ringa Solna".

Vid det här laget satt jag helt upprätt i min sjukhussäng, slet åt mig pacemakern och började stega mig fram i menyerna. Efter en stunds knappande fick jag upp en varningstext i stil med "U-led disconnected" och drog snabbt slutsatsen att det förmodligen var ett kabelbrott någonstans mellan pacemakern och mitt hjärta.

Jag kunde snart se att en av kablarna hade lossnat från ett skarvdon och påvisade detta för personalen som stod där onödigt handfallna.

För att få ordning eländet var jag själv tvungen att, a la MacGyver, hitta en snabb och provisoriskt lösning på problemet vilket resulterade att jag satt där, tre dygn efter min hjärttransplantation - i vild förtvivlan, och skalade pacemakerns kablar med mina naglar och därefter skarvade ihop hela skiten med mina bara fingrar.

Mediciner och mer mediciner eller Ett billigt pris att betala
Jag brukar ofta få frågan om jag är tvungen att äta någon medicin så här efter min transplantation och svaret är - "Javisst och massor".

Jag äter tre olika mediciner för att minska risken för att min kropp skall stöta bort mitt nya hjärta. En av dessa mediciner är, som tidigare nämnts, kortison som dämpar inflammationer av alla slag.

Inflammation är den rodnad, svullnad, värme och ömhet som uppstår runt en skada eller en bakterieansamling i kroppen. På så sätt dämpar kortison också avstötningsreaktioner, som är en sorts inflammation riktad mot det nya hjärtat.

Eftersom jag inte tillhör normalbefolkningen med avseende på ålder för hjärtinfarkt äter jag även flertalet mediciner för att minska risken för framtida hjärtinfarkt, även om jag nu har ett ungt och friskt hjärta är jag för övrigt fortfarande ett genetiskt stolpskott.

Biverkningar?
En hel del och ganska allvarliga. Mina livsnödvändiga immunförsvarshämmande mediciner är exempelvis aggressiva mot njurar och lever.

jag har dock idag slutat helt med att oroa mig om detta. Skulle nu dessa mediciner innebära att mina njurar tar slut på en sådär 15 - 20 år får vi väl byta dem då.

Och visst, på grund av mina mediciner, för att ta ett annat exempel, har jag 50 gånger så stor risk att få hudcancer än normalt men det något man får lära sig att leva med och anpassa sig därefter genom att använda sig av ett schysst solskyddsmedel etc.

Varje dag sedan våren 2009 är en extradag för mig tack vare Veronica, den svenska sjukvården och mina mediciner.

Och för de med det något annorlunda intresset att läsa biverkningar i FASS så kan jag meddela att mina två andra mediciner heter Cellcept respektive Prograf. Trevlig läsning!

En vansinnigt mental och fysisk utmaning eller Vägen hem
Detta kapitel skulle nog kunna fylla ytterligare en vecka av bloggande men jag har valt att komprimera dessa år på nedanstående futtiga, få rader:

Efter tre veckors vård på Huddinge sjukhus fick jag komma till Saltsjöbadens Sjukhus för vidare rehabilitering under nästkommande sju veckor. Jag satt, när jag anlände tid, fortfarande i rullstol och kunde då med stor ansträngning bara promenera cirka hundra meter utan att blir helt utmattad.

När jag tänker tillbaka på tiden i Saltsjöbaden kan jag inte sluta att le då dessa veckor, i början av resten av mitt liv, var fantastiska på alla möjliga plan. God mat, underbara lokaler och otroligt duktig personal som stöttade mig så mycket det bara kunde, såväl på det fysiska som det mentala planet.

Jag förstod lång senare, under 2011, att jag tydligen hade rehabiliterats av ondskan själv i form av företaget och blodiglarna Carema AB - det finns uppenbarligen olika sidor av samma mynt.

Jag spenderade en betydande del av sommaren 2009 på rehabiliteringshemmet och sakta men säkert började jag bygga upp min fysik samtidigt som jag utkämpade mina största bataljer mot mina inre demoner.

Det var inte helt enkelt för mig, kontrollfreak som jag då var, att komma till ro med att ha ett hjärta som jag inte på något sätt hade kontroll över då det, exempelvis, i viloläge slog med en takt av hundra slag i minuten.

Jag skulle här kunna fördjupa mig i hur det är att leva med ett hjärta som inte har någon fysisk koppling till hjärnan, till skillnad från vissa andra som inte verkar ha det på det mentala planet, då det inte går några nervbanor till mitt nya hjärta. Jag överlåter dock detta till de mer intresserade läsarna att "Googla" vidare på för att läsa om detta fenomen - kan dock konstatera att den mänskliga kroppen är en makalös manick.

Jag kom hem någon gång under augusti månad och det var till en början fruktansvärt skrämmande, efter drygt två månader av omsorg, att klara sig på egen hand. Min fantastiska kurator på Saltsjöbadens Sjukhus hade dock sett till att jag fick hemtjänst under första halvåret då jag inte hade någon annan som kunde hjälpa mig i mina vardagssysslor.

I början av oktober 2009 fick jag den "vanliga" barnsjukdomen Cytomegalovirus (CMV) som Veronica, men inte jag, hade haft i sin barndom. CMV är normalt en harmlös sjukdom med några dagars feber och lymfkörtelsvullnad som resultat. Den kan dock ta sig lite andra och mer jobbiga former om man får detta virus i vuxen ålder, vilket jag drabbades av då viruset kröp över från hjärtat till resten av min kropp.

Denna sjukdom fick jag dras med under cirka tolv veckor och merparten av den tiden spenderades på Huddinge sjukhus. Två dagar före julafton var jag till sist kurerad och kunde skrivas ut. Tack vare goda vänner och arbetskamrater, Cem och Tina, slapp jag fira min första jul i all ensamhet.

Kommande dagar, månader och år växte jag mig allt starkare både fysiskt och mentalt, jag kunde så småningom släppa mitt absoluta kontrollbehov, ta dagen som den kom och sluta oroa mig för saker som ändå låg helt utanför vad jag kunde påverka.

Jag skulle kunna ta upp många saker som jag upplevde på vägen hem, såsom då jag, lika plötsligt som motvilligt, blev helt tokig i att titta på TV-programmet ”Idol” och satt där och spenderade en halv förmögenhet på att telefonrösta på artisten Jay Smith. Men då jag känner att jag, mer än väl, har fyllt upp kvoten av ord för vad en genomsnittlig bloggläsare orkar läsa låter jag bli för att inte dränka er helt.

Jag vet att det kan te sig mycket märkligt när jag konstaterar att min hjärttransplantation är det bästa som har hänt mig, jag har aldrig tidigare mått så bra som jag gör idag.

Jag slipper dessutom att leva i skuggan av morsan och farsan ord - "Du är så lik pappa, du kommer få en hjärtinfarkt innan du är femtio, om du inte slutar röka" då jag nu lyckades infria detta påstående med råge.

- Och ja, min sista cigarett var den som jag rökte 28:e januari 2008, klockan 12:06.

Jag är idag i princip helt återställd, jobbar heltid, min personliga tränare Calle kör skiten ur mig på gymmet två gånger i veckan, tar nästan varje chans som dyker upp att pröva på något nytt och har aldrig tidigare varit så levande och tillfreds med mig själv.

Även om statistiken säger att medellivslängden för en som är hjärttransplanerad ligger på drygt 15 år, ger jag fullkomligt f-n i detta då statistik är dikt och förbannad lögn.

Särskilt då den bygger på lite underlag, första hjärttransplantationen i Skandinavien gjordes i Norge 1983 och ca 2700 stycken är gjorda i Norden sedan dess (cirka 30 av dessa hjärttransplanterade bor i Norrbotten). Dessutom är medelådern, för en som genomgår en hjärttransplantation, drygt tio år äldre än vad jag var då jag fick chansen att förvalta detta hjärta.

Man lever bara två gånger eller åtminstone jag, så det gäller att ta vara på livet så mycket man kan och försöka lära sig att även uppskatta den gråa vardagen.

Årets Julklapp eller Fem minuter
Den 21 november 2012 släpptes till sist nyheten som vi alla har gått och väntat på, Årets julklapp. Denna gång blev det tydligen hörlurarna som förärades denna titel med motiveringen ”En symbol för den mobila och uppkopplade trenden”. Trams! :)

Själv önskar jag att julklappen skulle vara den största gåvan av dom alla, livet självt, i form av ett aktivt val att ge tillåtelse till organdonation i händelse av att det otänkbara skulle hända.

Den finns flera sätt att göra detta på, absolut enklast är att meddela din vilja till dina närmaste anhöriga, det går också att fylla i ett donationskort som du hittar på alla apotek eller så kan du göra det på webben genom att gå in på hemsidan www.socialstyrelsen.se/donationsregistret och där fylla i alla nödvändiga uppgifter. Och Nej, Du är inte för gammal för att anmäla dig som organdonator.

Det tar bara några minuter av ditt liv att anmäla sig till donationsregistret på webben, så ge dig genast dit, om du nu inte redan har gjort det, så jag lovar att vänta på att du kommer tillbaka. Dessa fem minuter kan innebära en hel livstid för flertalet andra medmänniskor, likt mig själv som fick en andra chans.

Enligt en artikel i SvD så finns det 200–250 möjliga donatorer per år som avlider, trots att det dör totalt 90000 personer varje år. Du kan läsa artikeln i sin helhet här. Jag har själv fyllt i ett donationskort om än jag, delvis på grund av mina aggressiva mediciner, endast kan donera mina hornhinnor.

Första advent eller Till dig Veronica
Så har vi nu hunnit fram till första advent och julen är inom räckhåll. Innan jag tänder mitt första ljus vill passa på att tacka för uppmärksamheten, särskilt till de tappra få som orkat läsa igenom alla mina blogginlägg.

Vi kanske hörs igen om en sådär sex år - om nu ödet och Kuriren.nu vill.

Ha ett underbart liv - det tänker åtminstone jag ha.

Och så till sist - efter en sådär sjutusentvåhundranittioåtta ord senare - kommer några till som enbart vänder sig till dig Veronica:


GLAD
STOLT
ORÄDD
NYFIKEN
LEVANDE
TACKSAM
LIVSBEJAKANDE
LEVER FÖR OSS TVÅ
ALDRIG NÅGONSIN ENSAM
TILLS DITT HJÄRTA SLUTAR ATT SLÅ